Publicerad i Dalademokraten
Jag tänker att det här är en övning. En generalrepetition.
På ett vis är det ju som om ingenting har hänt. Jag har blivit av med jobbet och sitter här i solen och dricker en kopp kaffe. Plötsligt ledig. Äldsta dottern med familj ligger hemma i förorten och har ont i huvudet och feber. Vi var där och lämnade mat åt dom. Men det verkar vara ok.
Solen skiner. Jag planterar bondbönor, kanske hundra stycken. Det blir många bönor till i höst. Känner mej lite smartare än alla som bunkrar muggpapper. Om man inte har nåt att äta behöver man ju inga muggpapper. Men egentligen är det ju så sorgligt, att vi alla agerar var för sej i våra karantäner. Att vi inte längre är vi.
Kanske det här är vår chans att hitta tillbaka till ett vi, till ett samhälle?
För det måste vi. Klimatkrisen går ner lite i varv just nu när flygplan och fabriker står stilla, men den rullar på. Och just dom krafttag man sett sista tiden, med miljardinvesteringar och ett samhälle som plötsligt börjar lägga sej i marknaden är vad vi behöver. Och vi behöver en offentlig sektor där folk som jobbar orkar jobba kvar.
Minns ni Den Tärande Sektorn? Det var ett uttryck som myntades av Bo Södersten som betraktade sej själv som socialdemokrat. Den tärnade sektorn var alltså den offentliga sektorn, den tärde på den andra sektorn som var industrin. Och den offentliga sektorn måste bantas ner rejält. Han fick ju som han ville. Det var ju inte bara han som drev på, det var framförallt finanskapitalet.
Så fick vi då vår avreglerade värld, med en massa olika tågbolag så att tågen skulle börja fungera, en massa privata vårdbolag så att vården skulle bli jättebra. Och så vidare.
Ja, jag vill göra en politisk poäng av coronaviruset. Och jag behöver inte anstränga mej speciellt mycket.
Jag får till och med hjälp av gamla högerdebattörer som kräver statliga insatser och stödprogram från regeringen. När det krisar blir alla socialister. Och det är bra.
Den här gången måste vi dock passa på att se till att finansfurstarna inte bara tar pengarna, tackar för sej och fortsätter att förstöra planeten. Som dom gjorde sist, 2008.
Det här är ett gyllene tillfälle att koppla loss från den fossila ekonomin. Det är ett gyllene tillfälle för folk i Den Tärande Sektorn, det vill säja folk som nu går på knäna i den anorektiskt bantade vårdapparaten att kräva en anständig lön..
Det är ett gyllene tillfälle att tvinga företagen att börja tillverka solceller och järnvägsvagnar, precis som den amerikanska staten tvingade flyg och bilfabriker att börja tillverka pansarvagnar och bombplan efter att japanerna anföll Pearl Harbour 1941. Det tog bara några månader så var omställningen klar. Hade Roosevelt väntat in marknaden hade det kanske inte blivit nån Dagen D.
Men framförallt är det här ett gyllene tillfälle att sluta sitta och vänta på en frälsare, på en stark stat eller ledare, på nån fantastisk entreprenör med nån uppfinning som eventuellt ska kunna lagra kol i jordskorpan.
Det är dags att skapa ett vi igen, att reparera hålen i tilliten mellan människor som det nyliberala experimentet slitit upp. Handla mat åt åldrade grannar är en bra grej, en ännu bättre grej är att bilda nya inköpskooperativ.
Vi kan sätta upp solceller tillsammans och bilda elektriska kooperativ. Passa på nu när inga av dom där smarta räknenissarna i Stockholms norra förorter vågar ”investera” i solceller, utan köper balar med toalettpapper istället. Dom som jobbar med att sätta upp solceller och vindkraftverk har fått dåligt med beställningar.
Att sätta bondbönor är superbra och jag gör ju det nu, i min egen lilla täppa, ännu bättre och roligare vore att med mina grannar ta över den lokala golfklubben här och sätta både bondbönor och potatis.
Då skulle inte vår sista potatis vara satt.
Vi måste börja agera, själva. Tillsammans. Det här är ett utmärkt tillfälle. En generalrepetition.