Farsans Död

Tidningen ETC publicerad år 2000

Det värsta som kan hända en unge är att föräldrarna dör. Jag tror man kan fråga vem som helst, det kommer nog etta på skräcklistan. När jag var liten kommer jag ihåg att jag hellre skulle dö själv än att dom dog. Det kunde bli till en knipande ångest som terroriserade mej (och morsan) om hon inte kom hem den tid hon hade sagt, jag tänkte hon hade kört ihjäl sej.

Eller när farsan låg och sov, han hade sån där sömn-apne`, med andningsuppehåll och jag låg där i mörkret och väntade på nästa andetag.
Och nu låg jag där igen, det hade blivit 2000-tal och jag var vuxen. Farsan låg i halvdunklet i sängen bredvid och han skulle dö.

En grå gryning kröp in över landet, dom gula ljusen över leden mot stan började blekna och om man gick fram till fönstret i sjukrummet såg man Globen och skorstenen vid Högdalens soptipp.
När man slutar vara barn och blir tonåring är det som om döden upphör att vara en realitet. Man åker runt i bilar med fulla chaufförer och det otäckaste som kan komma ut av en bilolycka är att man ska bli tvungen att ge mun-mot-mun metoden till chauffören för att han ska överleva.

Så cyniskt tänkte jag som 18-årig liftare. Hela detta hyllande av ungdomen, det här med fart och fläkt har en så grym och cynisk sida. Döden finns inte och om du dör finns du inte. Bye, bye.
Men det hinner ifatt en. Man tror inte på det riktigt först, morsan ringer och säger att Nu har vi varit på SöSakuten igen. Han har blivit alldeles gul, så nu la dom in han.

Dom hade inte trott på honom när han haft ont, det finns ett läkarutlåtande från veckorna innan där dom rekommenderar promenader, bara ännu en gammal gubbe som gnäller, dom hade gett fan i att undersöka hans organ. Men det är en annan historia.
Nu hade han hursomhelst cancer i bukspottkörteln.
-Det fixar dom nog, sa farsan. Men nånting väldigt trött och uppgivet i hans röst fick mej att tänka att denna gamle man fortfarande skyddar sin son, fick mej att gå hem och slå upp ”cancer in pancreas” som sökord på internet.
Och då förstod jag att det var kört.

Men man går på sin dotters basketmatcher och man sköter sin popkarriär. Ställer upp på fåniga bildideer där man sitter med Stonesomslag och diggar Stones för man är andligen avtrubbad och har bestämt sej för att kränga skivan man spelade in i våras. Men man är inte med.
Man går upp på avdelningen där personalen är bland dom mest älskvärda människor man mött och man lägger sej i sängen bredvid sin döende, vänligt sovande gamla pappa och tittar ut i mörkret.
Han är vaken ibland och han säjer Vilken tur att jag blev förlamad så att jag hamnade här, jag har inte haft det så bra på flera år.

Och det är verkligen bra här, det är som en liten rest av välfärden dröjer sej kvar, folk som utövar kärlek som jobb, stämningen är rätt lik en BB-avdelning, det bästa av svensk omsorgskultur ,patienterna får en sup om dom vill.
Inget jävla privatsjukhus med fjäsk och karotter i silver utan mänskligt och dom kan en massor om döende och människor.

För nån vård med sikte på tillfrisknande finns inte här. Bara iden om att man ska få dö värdigt och slippa ha ont.
-Tänk att jag har fått det så bra på gamla dar, sa farsan när dom kom in med maten. -Det är det du pröjsat skatt för hela livet sa hon, sköterskan. Och så strök hon honom över handen, så där kvinnligt som jag vet att farsan går på och det var så ärligt och schysst så man kom att tänka på kärlek.

Men nu låg vi alltså här och döden jobbade i farsan och snart skulle det för honom kvitta lika vad Sverige hade för offentlig sektor. Snart skulle dom börja borra och spränga berg nere vid Enskedevägen, novembergryningen med sina bredbandsprojekt och bilköer var på väg och farsans andning blev sämre, vad skulle jag göra, jag tryckte på larmet och personalen kom in.
-Tror ni det är dags att ringa morsan? frågade jag.
Dom kände på hans händer, hans stora stora händer låg på täcket som två trötta älgar, och sa Ja, det är nog bäst.
Han hade haft det bra här som sagt, hade fått skriva klart om sina teorier om utomjordiskt liv, han hade till och med börjat skriva låtar, en psalm. Gamla polare hade hunnit komma upp och snacka, han och morsan hade haft en fin tid. Men nu var den nog slut, han fick så mycket morfin och var så dålig att han inte svarade på tilltal längre. Han pratade om en flicka i taket som bara han såg, kanske det var hans tvillingsyster som dog när han var liten ,hon hade börjat dyka upp igen i hans tankar, Men nu var det nog slut och dom gick iväg och ringde morsan.

Från rummet bredvid hördes TV 4:s gomorronsändningar dra igång, det hade varit myrornas krig i några timmar, ljudet hade gått ihop med ventilationsanläggningens brus, patienten i rummet hade nog somnat, TV var ett sällskap.

Klockan var 20 över 8 på morgonen när jag fick höra att han var död. Jag satt i morronrusningen vid Rådmansgatan och var på väg hem, morsan hade ju kommit, Och storesyrran och jag hade överlagt om hur vi skulle göra, det var nog bäst att bereda sej på ännu en natt, vi åker hem och sover han andades bättre när morsan kom.-Han dog, snyftade morsan i mobilen. Jag hade somnat med Metro i handen. Jag reste mej med nallen i örat och trängde mej ut ur tunnelbanevagnen, folk glodde på julreklam, och jag kom ut på perrongen och tittade på skylten när nästa tåg söderut skulle komma.Tillbaks, springandes längs gatan i Dalen, med skolbarn på väg till plugget, försenade, förälskade.

För sent var det när jag kom upp. Han var inte där längre. På sängen låg en docka som föreställde min pappa. Men han var fortfarande varm. Personalen kom in och bjöd på whisky och sa Om ni går ut en stund så ska vi göra honom fin och dom klädde på honom hans favoritkläder och tände ett ljus. Karin och Miranda kom med blommorna som fortfarande blommade i växthuset och la på honom.

Han hade dött 10 minuter efter att syrran och jag lämnade morsan ensam med honom. Hade bara slutat att dra ner luft i lungorna. -Folk passar ofta på och dö när man går på muggen eller nåt sa sköterskan. Man kanske måste vara i fred för att dö, man kanske måste vända sej inåt och koncentrera sej.

Det kändes som när man fått barn, nån märklig eufori, jag ville tacka henne på nåt vis, dom hade gjort farsan så fin, han såg ut som Den Döende Dandyn, som en 30-talspoet. Men jag tänkte att hon hade fel, att det var för att han ville vara ensam med morsan när han dog. Att han ville skydda sina barn för döden, fast dom var vuxna och inte kunde rida på hans axlar nåt mer. Sen dess har det varit grått, solen har väl funnits där, nån vinter har det inte blivit, men en jävla höst. Men jag klarar mej.