Om Farsta.Och Rågsved. Situation sthlm julnumret 2009

När jag var 5 år flyttade vi till Farsta.Jag trodde det hette Fars Dag.

Farsta hade funnits i fem år,en modern förort, kallades

för Atomstaden. På andra sidan sjön låg Sveriges första

atomkraftverk, ett faktum som gjorde att det var nära att jag bara blev

8 år.Då sprack en ventil och i DN läste jag 25 år senare, att det var risk

för torräggning av reaktorhärden,härdsmälta och okontrollerad

spridning av radioaktivitet.

Det var en fullkomlig nyhet, det hade vi i Farsta aldrig hört talas om.

Det kunde jag väl ge mej fan på,jag hade känt det sen jag var liten,ett dunkelt hot.

Men för mina föräldrar var det ett lyft, från 8 trappor upp i Högdalen

med en hiss som ofta var trasig ( jag minns faktiskt känslan av att gå

uppför oändliga trappor i galonbrallor och hur jag gnölade om att jag

ville bli buren av min mamma) till ett radhus nära skogen, med en

innergård full av massa barn.

Det var väldigt barnrikt i Farsta, det kryllade av ungar.

Allt var nytt, ungarna var nya, dom planterade träden. Men dom vuxna

var gamla, hade hatt och konsumkassar, skyndade sej hem.

Dom försökte skapa sej ett litet paradis för sej

och sina barn, tittade misstänksamt på varandra, hälsade artigt. Min morsa blev bekant med en tant från Finland, dom pratade bruten

svenska bägge två, så på det viset fann dom varandra.

Farsan försökte återskapa sin barndoms Dalarna med skogspromender och

svampplockning, morsan ville återskapa det Tyskland hon flytt ifrån med

nyponplockning och myntaodling radhusträdgården.

Byarna och bruken hade slagits sönder och nu skulle

man vara modern och stockholmare.

Ingen jävla bonde.

Vi barn gjorde nya stigar bland slyet på banvallen.Barn verkar vara

bra på att hantera ödslighet.Och det är ju det man

måste göra när man kommer till ett nytt främmande ställe,hantera

ödsligheten. Barn bygger kojor och skriver KUK i gångtunnlarna. Vuxna biter ihop och tittar på Hylands Hörna och ligger vakna på

nätterna och oroar sej för räkningarna i ödsligheten.

Till slut förstår inte vuxna och barn varandra, det var väl det som

hände där i Farsta på 60-talet.

Jag hade varit duktig i skolan,men jag ville inte gå dit, jag kände mej så främmande på nåt sätt, rädd som jag tidigare antydde, mitt bland alla dessa välmenade trafikskyltar och berberisrabatter.

Jag såg på dom andra barnen, dom var mycket tuffare än jag, vi gick

upp på bron ovanför Magelungsvägen och kastade småsten på bussarna, jag

slängde också, men jag tyckte det var obehagligt.

Och jag var rädd för tonåringarna på vår gård som satt vid sandlådan i

skymningen. Läskigt att gå förbi.

Och en söt rök kom med vinden från deras håll. Brass. Hajade jag långt

senare.

Samtidigt drömde jag om att våga.

Jag drömde om Karl XII, om Robin Hood.

Syrran kom hem med en affisch på Che Guevara och jag torskade direkt. Ni

vet vilken bild jag menar.

En sån ville jag bli. Och eftersom jag var lillgammal och redan läste

tjogvis med böcker så läste jag allt om Che. Och lika långhåriga och med blicken långt i fjärran stod dom läskiga tonåringarna utanför ungdomsgården, när jag gick hem från biblioteket nån blåsig höstkväll.

Jag drogs till dom, dom verkade befinna sej på det område i livet där livet utspelade sej.

Jag ville vara som dom.

Så jag lyckades, i ständig kamp med morsan, att få mitt hår att gradvis bli så långt att jag vid tretton års ålder med god mariginal kunde kalla mej långhårig.

Jag hade hunnit bli desperat då, jag tyckte livet kunde väl inte bara vara att man skulle läsa 3000 böcker och utbilda sej till museivaktmästare och jobba tills man var 65 och sen lägga sej att dö, jag hade börjat komma i puberteten och såg dom stå där, brudarna i sina afghanpälsar, blåsandes cigarettrök mot himlen med putande röda läppar, det blonda håret kastandes bakåt, vid entren till Farsta tunnelbana.

Farsta blev en problemförort, det hade blivit sjuttiotal och jag hade blivit ett problembarn.

Jag hoppade av dom duktigas lämmeltåg till skolor och jobb, hellre stå utanför, innanför så kändes det redan utanför.

Jag gick in för att bli en av dom.Plötsligt blev mitt liv intressant. Jag såg enligt dom vuxna ut som en jävla knarkare, och i plugget sa dom att man blir dum av att röka hasch. Bra Bra tänkte jag.

Jag minns bröderna Leisjö,dom hängde där, äldsta brorsan Erik hade precis den där fjärrskådande blicken som Che.

Och lillbrorsan, Åke, som gick i klassen över mej, i 9an, hade ochså det här mystiska lockande främmande över sej,kom glidande tillplugget vid lunchtid och satte sej i backen ovanför skolan, vägrade gå in,satt där som en indian.

Häromdan stötte jag på honom i Farsta Centrum, märkligt nog.

Jag åker ibland dit på möten,det finns en lös sammanslutning som kallar sej Farstakamraterna, vi vill hålla banden vid liv, fast Farsta Centrum nu har blivit nånting helt annat, med välbevakade gallerior och smidig vaktpersonal.

Farsta Centrum ska fira 50 år som centrum nästa år och vi snackar om att vi också skulle fira det på nåt vis, jag skulle tycka det var hemskt om bara Farsta Företagarförening fick ge sin bild av Farsta, det här med Plaza och italienska svartvita reklamfilmer…..

Nuförtiden hänger ingen vid tricken i Farsta. Men Åke står där och säljer Situation Stockholm.

Han fick ihop det med en tjej jag var kär i för länge sedan,jag nämner detta för Åke, han påstår att dom bara var ihop i 2 dar.

Han var tjusig, Åke. En förortsindian.

Han var en jävel på att lira, mycket bättre än mej. Men lät liksom allt bara glida sej ur händerna.

-Brorsan din är orolig för dej att du aldrig hör av dej, säjer jag.

Jag hade en tid innan intervjuat storebrorsan,Erik, dels för att Åke som var mer jämnårig med mej och som jag kände bättre verkade vara helt omöjlig och få tag på,dels för att jag ville veta vad det var Erik såg där vid tricken 1973, med sina fjärrskådande ögon.

I Farstakamraterna visade sej Erik vara rätt drivande, inte rört droger på 9 år och är numera en hängiven Hare Krsna.

Jag minns att man liksom var rädd får Erik,vi kom fram, smågrabbar som hade lagt ihop en tia var så vi fick 30 spänn och köpte braj av honom.

Sen skyndade vi oss därifrån.

Så jag frågade Erik:

- Jag har sett dej slåss. Jag var skraj för dej. Du hade nåt brutalt över dej.

-Ja,det var farsan som lärde mej att slåss.

När han kom hem var det lika bra att hoppa o gömma sej i tvättkorgen, han var ju skogstokig när han kom hem….det var bäst att inte visa sej på ett par timmar, annars fick man stryk. Det fick jag jämt.

Både brorsan och jag, men mest jag för jag var äldst.

-Var är Åke?

-Han går på subutex , men är försvunnen. Jag vet inte var han är.Skulle tro att det inte är så bra.

Han råkade också ut för farsan. Morsan med.

Farsan hade väl nån ide om att härda mej. Jag kunde inte komma hem och ha fått styk av nån annan unge, då fick jag stryk.

Jag kunde inte komma hem och ha gjort mej illa, då fick jag stryk.

-Jag minns hur farsan och morsan slogs i hallen och jag stod och heja, Heja Morsan, Heja Morsan.

Morsan var tuff. Men hon fick ju stryk till slut ändå.

Eriks och Åkes farsa var från Småland, morsan var från Österike.

-Bröt din morsa när hon snackade svenska ?

-Ja, hon bröt, men farsan förbjöd min mamma att snacka tyska.Vi snackade tyska hemma när inte farsan var hemma.

-Morsan och farsan skilde sej när jag var 8. Jag och Åke fick flytta hem till morsan.

-Jag var full första gången när jag var 9 år, jag tog amfetamin när jag var 11.

-Det tog inte mer än ett år hos morsan, utan farsan fanns ingen som kunde stoppa mej.

Morsan rådde inte ett skit på mej.

Det var såhär att när jag hittade heroinet, då….

Innan förstod inte jag vad jag höll på med, hasch, flower power och peace and love och det, det var ju starkt i Farsta, men jag härmades bara, det var ingenting jag egentligen hade hjärta för.

Jag var väldigt bra på att härmas.

Men heroin..jag vart torsk direkt, jag hittade en handske som handen passade i. Så första åtta åren,jag tände aldrig av överhuvudtaget.

-Brorsan var mer inne på Peace and Love hängde med alla dom som var mer liksom musiker.

Dom var väl känsligare.

Brorsan var så,råbegåvad på massa instrument,flöjt, klarinett,trummor, men han pallar inte ro alla dom här båtarna tillvaron består utav.

-Men Krsna är barmhärtig, han kommer återfödas till ett liv där han slipper ha med NÅNTING av all den här skiten att göra.

-Ja, Krsna ja, många med missbruksproblem går och blir kristna. Finns det nåt samband mellan dej och dom? Kan du intressera dej för kristna grejer också?

-Jag är inte så intresserad fakiskt, jag tror inte det här att jesus är gud och så…farsan är ju Jehovas vittne.

När han börjar predika kan jag bara lyssna, det är ingen ide att argumentera, när du retar honom blir han galen.

-Varför slutade du med horset?

-Ja, jag kunde ju inte få död på mej själv, jag hittade ju aldrig min dödliga dos.Detvar Krsna-rörelsen som räddade mej.

-Ibland har jag trott att jag kan leva utanför krsnarörelsen, det höll i två månader jag gick ner i kungsan efter några år för att kolla in mina gamla vänner, men jag hade ju en tanke som jag inte var medveten om med mej ner dit, sen blev det race

igen i 8 år till.

Sen gick jag med igen.

Så går Erik iväg till Söndagsfest på Krsna-restaurangen vid Fridhemsplan.Han shantar Hare Krsna varje dag, det är skitviktigt säjer han.

Jag vill skriva om Gittan också.

Gittan!

Hur hon kom gående där över busstorget mot Farstavägen

Vilken tjej!

I mitt romantiska sinne var hon ochå en av dom där indianerna som satt utanför och tittade in mot dom glimrande tv-ljusen.

Jag minns hennes garv,så glatt!

-Ja,jag minns första gången, jag svalde 5 preludin inne på tricken i Farsta, och jag kände: NU börjar mitt liv!!

Knarket gjorde att jag att jag kunde släppa alla spärrar som jag hade.Skammen, skulden.

-Skam och skuld? Varför då,du som verkade så glad?

-Kunde va att farsan kommer hem med bilen och raglar ut över gården, Det fick jag höra av dom andra barnen i skolan.”Du har en farsa som är alkis.”

Jag blev mobbad för det här.

Han slog oss alla, mamma och oss ungar. Han blev ju vansinnig när han var på fyllan. Och om man inte kom hem i rätt tid på kvällen, då trodde jag det var lugnt när han var full, men han ställde ändå klockan och då kunde han ta upp oss på natten och slå oss alla, mamma också.

Jag kunde ju inte ta kontakt med människor, jag visste inte hur man gjorde…

Det var en tjej i klassen som jag tyckte om och ville ha kontakt med, och det enda sättet jag kom på var att sitta och sparka på hennes stol. Det här tolkade lärarn som att jag var elak. Hon sa inför hela klassen till flickan:

-Birgitta ska du inte leka med, för hon är ingen bra lek-kamrat.

-Jag började mer o mer fly hemifrån, jag vågade inte ta hem kamrater och jag

kände mej utanför i min familj.Jag trodde länge att jag var bortbytt på BB.

Det fanns ett ställe att va på, gårn, jag lärde mej sy byxor där,men jag drogs ju såklart till dom stökiga.

-När jag flyttade hemifrån när jag var 15, så sa min pappa: Du din jävla narkoman, då svarade jag Du din jävla alkoholist.

-Jag flyttade till ett rum på Getfotsvägen.

Där tog jag min första sil.

-Så när jag såg dej där vid tricken 1973, då hade du hållt på i 8 år redan?

-Ja , jag höll ju på ända tills jag var 50, från att jag var 14-15.

36 år.

Så fortsatte det, för fina Gittan.Medans jag växte upp 10 år yngre än henne och skaffade mej barnskötarutbildning och lirade i band, så pundade och krökade hon.

-Jag träffade en man, Bengt. Vi knarkade ihop men när jag blev med barn la vi ner tjacket och sen föddes Lina.Men ingen av oss hade jobb, och vi bytte ut tjacket mot sprit.

Så vi går ju runt med den här barnvagnen och så super vi. Runt Tumba, Huddinge,jagar brännvin.

Så var det ett tillfälle, när vi inte lämnade Lina hos dagmamman då kom soc hem och tar henne.

Det var det värsta jag varit med om.

Först var hon på nåt barnhem.

Men sen fick vi möjlighet att tillsammans flytta in på Barnbyn Skå, och där bodde vi i ett år.

Jag trivdes väldigt bra och fick jobba på bystugan.

-Det har jag också gjort! Va sjukt!! Jag, Steffe alltså som skriver den här artikeln, jobbade på Bystugan på Skå i flera år!!

Så våra vägar har korsats flera gånger på denna jordevandring.

-Och där fick man ju höra om det social arvet och träffa Gustav Jonson.

Vistelsen här satte spår i mej, det här med att man fick göra ett familjeträd. Se sambanden, mellan mönster man har och ens bakgrund ens släkt och föräldrar.

-Vi försökte sen leva svenneliv, vi jobbade och så, men vi söp.

Och sen när jag skilde mej, nån slags kris kan man säja, det var då det började gå riktigt åt helvete för mej.

Jag kände mej så övergiven, satt ensam i en lägenhet, det var min gamla saknad efter en familj, men istället för att ta hand om mej själv så letade jag upp en ny kille att ta hand om.Och så fortsatte det, jag började koka brännvin hemma för att få stålar till tjack.

Tills Lina fick barn, jag blev mormor. Då sa hon:

-Det finns inget barn som har en mormor som sitter med en spruta i armen, en mormor ska ju stå och baka bullar.

Så till slut så bad jag om hjälp, började tjata om att få komma in på behandling, nån gång 95-96 i en massa år, och till slut så kom jag in, 1999.

Jag var så less på allt.

Jag gick tolvstegsprogrammet. Sen dess har jag vart ren.

Jag har haft gulsot flera gånger och nu har jag gått igenom en interferonbehandling i 48 veckor. Det är en cellgiftsbehandling.Sprutor och tabletter.

Man mår skit.

Men nu är det rätt fint.

Lina bor i Kärrtorp och har det bra.

Jag är en ganska glad mormor.

När jag var 13 ville jag va som Åke. Och Erik och Gittan. Med dom.

På senare år har jag träffat på Gittan när jag lirat i Allhelgonakyrkan på söder,prästen Olle Carlssons sinnesrogudstjänster, där är det rätt mycket folk från gamla Farsta.

Men nog nu om Farsta.

Jag åker ner till Gotland istället, hem till Fjodor, som liksom jag har lämnat förorten för en mer lantlig tillvaro. Han är uppvuxen i Rågsved, några kilometer väster om Farsta.

När jag var typ 17-18 hängde jag hellre på Rågsveds ungdomsgård än i Farsta.

Det var som Farsta men lite äldre och sunkigare. Jag har alltid liksom sett upp till Rågsved. Det hände mer där.

Farsta hade sin fotbollsförening, Farsta FF, loggan var en fotboll med ett marijuanablad, i Rågsved hette dom Rågsvedsalliansens Fotbollsförening och hade en fotboll och en kpist, plus förkortningen: RAF.

Fjodor, han var basist i Ebba Grön som började lira i slutet på sjuttiotalet.

Nu är allt det där över, men Fjodor och jag spelade på Rågsvedsgårn i våras, för föreningen Rågsvedsmusketörerna, samma ide som Farstakamraterna om att försöka hålla ihop och hjälpa varann, folk som vuxit upp på samma ställe.

Det har gått 40 år sen första gången Fjodor stod på scenen på Rågsveds Ungdomsgård. Då, 1969, stod han ensam där o lirade Gimmie Shelter för sina polare.

10 år senare kom innerstadsjournalisterna ut och begapade fenomenet, vi kunde känna hur dom tyckte vi som hängde där var mera på riktigt än dom själva… och vi njöt!

Dom kom för Ebba Grön såklart.

Och dom var verkligen magiska på nåt vis.

Nu är det sen sen höst 2009,jag hjälper Fjodor med den årliga vedtravningen i hans gamla lagård, det dryper och droppar fukt från taken, dimma och tyst.

Skönt.

- Sniffa koskit och hav istället för lim och avgaser, som Fjodor säjer.

Han har alltid känt sej dragen hit,enligt egen uppgift:

-Jag jobbade som dräng när jag var i tonåren och sen dess har jag haft det i bakhuvet, att när jag skaffar ungar ska jag bo här.Och så blev det.

Men bara för en liten tid sen var 15 gamla kompisar från Rågsved här hos Fjodor.

-Vi umgås fortfarande i stora gäng, vi håller samman och är kamrater.

Även vi som inte missbrukar längre.

Rågsved var ju inte bara betong, utanför fanns det skogar, där lekte man ju allt möjligt….

Och många som lirade, det fanns ett sånt musikintresse

Bara på min lilla gata där jag växte upp är typ åtta lekkamrater till mej musiker.

Och inte bara ”förortsrockare”, utan t.ex. 2 brorsor som nu lirar frijazz.

Den legendariske skivproducenten Anders Burman(producent till bl. a. Cornelis) bodde där, Rune Gustafsson (känd jazzgitarrist) bor kvar.

-Min morsa och farsa jobbade bägge två-det var inte så vanligt. Dom lämnade mej hos dagmamman när jag fortfarnde sov och hämtade mej på kvällen när jag somnat.

-Att farsan och morsan jobbade gav mej en enorm frihet, jag hade egen nyckel och kunde ta hem kompisar. Vi bleev som en vild flock, utanför dom vuxnas kontroll.

Det här var ju samtidigt som hela peace and lovegrejen, det sög ju en till sej. Vi var supertorsk på band som Kebnekaise och Fläsket Brinner, bar deras grejer bara för att stödja grejen liksom.

- Men varför var det så många som torskade på droger? Frågar jag som den Mc Donaldsreporter jag är.

- Alla var ju så satans unga. Jag kände folk som faktiskt lyckades SUPA ihjäl sej när dom var strax över 20, en snubbe låg blind flera dar och dog i en lägenhet, soc hade vart uppe och vänt där, lämnat honom, han var 22 typ.

- Ja men varför så mycket droger? Hur var det för dej?

- Nej jag har aldrig på allvar dragits in i den grejen, det här med att stå på jämnt.

Det var ju hasch och så, mina föräldrar märkte nog inte det,men dom tyckte det var bra att jag lirade.

Farsan fixade till och med loggan med bandnamnet till trummorna. Vi hette Urin.

-Det som blev riktigt förödande det var ju när heroinet kom, 74-75. Det var ju ingen som fattade hur starkt det var, det fanss ju tjack, folkt tänkte, pulver som pulver….

Det fanns grupper i Rågsved som försökte stoppa det, många var rätt drivna, åkte upp till folk som dilade heroin och spöade upp dom, men det var inget bra, kanske tog dom fel lirare, det blev ju som ett medborgargarde.

Skillanden mot Farsta, heroinet kom och folk tryckte det i sej och dog i all stilhet. Tänker jag, i all stillhet.

-Vi i Urin ville fixa en festival, då drog vi ner till Parkteatern utanför rågsved och bröt upp ett elskåp och körde järnet i 2 dar.

Sommaren efter var det redan en MASSA band som kom och lirade.

Jag minns Fjodor från nåt tv-program från tiden med Ebba grön, han är skitarg, medborgarrådet i Rågsved har precis slängt ut Oasen från sina lokaler, han säjer, ja då är det väl dags att slå sönder centrum så dom fattar nåt!!

Jag frågar om det:

-Ja, ville ju ha nånting som kändes som vårt eget, nåt där alla var välkomna. Vi hade försökt så länge parlamentariskt, med hjälp av Benke Strindler som var boss på ungdomsgården, men aldrig kommit nån vart.

Jag tänkte nog på raggarna, hur dom åkte in och vandade stan tills dom fick en motorgård.

Men vi var väl inte riktigt dom typerna.

Vi hade en vision om ett ställe för alla, vi hade alternativ jul och sånt.

Det jävliga var att vi var tvungna att dila med så trötta typer från kommunen som bara åstadkom en massa nyckelskrammel,det la en våt filt över alltihop.

-Det är fint på Gotland, det har vart bra för barnen.Jag skulle inte vilja att ungarna växt upp i Rågsved. Samtidigt,även om det vart lite tufft så tycker alla vi att det var kanonbra att växa uppp där.

Rågsved var som jag sa en blandning av olika människor. Många var väldigt drivande. Vi hittade på grejer, mycket beroende på att vi fick vara för oss själva.

En grej som var betydelsefull var nog blandningen av folk, det blev kreativt

-Det är fortfarande jävligt mycket knark i Rågsved, det är som att det satt sej i väggarna.

- Nu i Rågsved, man kan bli robbad mitt på dan, tjackar man en korv är det bäst att ha en jämn tjuga och inte ta fram en hundring…

Jag har en polares morsa som flyttat därifrån för att hon blivit robbad och inte vågar gå ut.

Vi sitter i köket på Gotland och förfasar oss. Det är tidig morgon, grått regn utanför. Våra ungdomar sover fortfarande, dom har inte vart ute och slarvat inatt, det är svårslarvat på den gotländska landsbygden. Guskelov.

Kanske är det så att när man läser i tidningen om Rosengård så blir man rädd, precis som vår föräldrageneration skyndade sej förbi gängen som hängde i tricken och gick hem och ringde snuten.

Och snuten kommer nu som då och säjer åt folk att cirkulera och stör buset.

Lite slag och sparkar och vi mot dom.

Och det är ju precis så det blir, Vi Och Dom.

Men vilka är vi och vilka är dom?

På 60 och 70 talet kom generationsmotsättningarna som den stora förklaringen, nån slags naturlag, att barn alltid ska göra tvärtom mot sina föräldrar, jag tror inte på det.

Allt tjat om generationer döljer nåt annat, det har lanserats generation x och y och fan och hans mormor, jag tror att det är när historien tar ett skutt och allting ändras och blir främmande som barnen blir dom första att kunna

orientera sej, när arbetarklassens barn plötsligt går på universitet

och kommer hem och säjer Farsan du är lurad, då blir det

generationsmotsättningar.

Och nu då gör man det till rasmotsättningar, ”främmande kulturer”. Men precis som nu var förorterna fulla av invandrare, skillnaden var att dom kom från Hagfors och Pajala. Möjligtvis från Finland. Pekka med kniven. Eller Spaggar från italien. Eller Nassar från Tyskland.

Jag minns en judisk, tysk familj som fick massa skit för att dom bröt på tyska och dom blev kallade för nassesvin.

Det är samma häng vid tricken, samma vilja att vara tillsammans och inte bara sitta hemma och glo, och har man inga stålar och inte kommer in på ställena, finns det inga ungdomsgårdar så hänger man i tricken. Och blir snabbt ovän med polisen.

Jag tror det är dags att göra politik av ordningsfrågorna vid tunnelbanan.

Politiken räddade mej från knarket. Eller knarket räddade mej från

Politiken, jag vet inte vilket. Jag gick med i FNL-grupperna och Röd Ungdom, men jag tyckte dom som snackade mest var ena snobbiga, snorkiga typer, och en av dom ledande ,som kritiserade Farsta Röd Ungdom klubb för att vi hade långt hår och hade afghanpäls blev senare chef på tv 3 och sålde Berlusconiliknande

program till annonsörerna, jag kände på mej att dom här lirarna kommer

aldrig göra nåt bra ,och hoppade av.

Men politik är vad det handlar om. Färre och färre ytor i stan som är

okontrollerade, ytorna glasas in, stängslas in.

Och folk stängslar in sej själva,stänger in sej, beblandar sej inte.

Rockstjärnorna och copyrightarna håller sej på Söder håller sej på söder och vill gärna ha lite skön söder-romantik, men inga jävla pundare i rabatterna vid Björns Trädgård.

Har man råd vill man välja sin grannar.

.

Du måste ha stålar till en big mac om du ska kunna sitta ner.

På 70-talet hette det medborgare, och goda medborgare skulle gå och jobba och sen gå och handla, ta hem varorna och konsumera dom framför tv:n.

Nu heter samma människor kunder. Och kunder kan i princip dygnet runt gå och handla, om dom har ett jobb som ger stålar att handla för vill säja, men kunderna är ännu mer övervakade och kontrollerade än vad medborgarna nånsin var och dom fria ytorna, skogsbackarna och parklekarna privatiseras och krymper.

Och dom vuxna kontrollerar sina barn, av rädsla och prestationsångest.

Fjodor:

-När mina ungar skulle börja spela fotboll, då är det naturligtvis massa vuxna där som tror att dom tränar landslaget, det är fan inte kul.

Det tar ju bort lekglädjen, istället för att låta barnen bara leka och ha kul med bollen.

Vi gick till nån gräsplan och bara lirade.

Jag tror mycket på det där att inte va så styrda, en vild flock.

Det var bra.

Men man vågar inte lita på det längre.

Barn vill få leka, utan att ha nån ambitiös Björklund hängande över axeln som vill se resultat.

Så varför hängde det så mycket folk där ner vid tricken?

En förklaring, var att Farsta Ungdomsgård hade stängt.

Så man hade ingen lokal. På riktigt.

Sånt kan man ju sitta i sin egen tjusiga lokal och garva åt, men det var nog så att det fanns inget alternativ.

Fråga Erik och Gittan.

Och det är väl skitbra att det finns så många krogar och ställen som är nattöppna i stan nuförtiden, mina barn kan supa sej fulla lätt och behändigt, men det är lika hårt, det är hårdare nu för dom som faller utanför ramarna och inte har pengar.

Och till slut kommer det att bli ett problem också för dom som fortfarande har en lokal att hänga i.