Artikeln om SKÅ i Situation Sthlm

Jag kom roende genom dimman en tidig morgon i juli.
Det var en alldeles otroligt tjock dimma som jag aldrig varit med om, varken förr eller senare, man såg max 5 meter framför sej.
Så jag rodde åt helvete fel.
Ja, första gången jag steg i land på Svartsjölandet visste jag inte var jag var. Jag hade rott så fel och så länge att jag hade blåsor i händerna. Jag skulle till en anställningsintervju på Barnbyn Skå.
Jag var tvungen att fixa ett jobb.
Karin hade blivit med barn och nu måste det bli ett slut på detta drönarliv och jag borde åtminstone plocka ihop lite poäng till föräldraledighet.
Tänkte jag.
Dimman låg tung.
Det här kanske låter komiskt men det är inte meningen att det här ska bli en komisk artikel, jag tror att den kommer att bli rätt sorgsen.
För nu, 23 år senare går jag mina medelålders promenader igenom en tyst och tom Barnby, det är väl det det här ska handla om, hur en Barnby blir öde i väntan på byggherrarna som tagit över och vill bygga för dom som kan betala.
Jag hade skaffat mej ett sjökort. Vi bodde på en ö utanför Hässelby, hade hyrt en sommarstuga.
På sjökortet såg jag att på andra sidan fjärden låg Barnbyn Skå, det var skapat av Gustav Jonson -tokdoktorn med det vita håret som stod för det som var bra och progressivt i Sveriges världsledande socialpolitik.
Under hans tid var Skå ”hem för vanartiga gossar”, men numera var det hela familjer som bodde där, man trodde på att ta dit allihop.
Det var ungefär socialgrupp femtielva för det mesta, pappor utan tänder, barn utan tillit.
Där fick jag jobb, fast jag rott vilse i dimman och kom tre timmar för sent.
Jag sa -Jag försökte verkligen komma i tid, men det var sån dimma så jag rodde fel. Och dom trodde på mej.
Bara en sån sak.
Jag blev städare och gräsklippare och gick omkring där bland pundare och psykologer i 9 år.

Det var på många sätt en fantastisk tid. Sveriges sociala myndigheter spenderade miljontals kronor på att få utslagna familjer att fungera, lät dom bo i idyllisk miljö som i andra länder bara reserverades för överklassen.
Historiskt sett har överklassen alltid kunnat missshandla sina barn i lugn avskildhet i natursköna miljöer.
Dom andra har fått hålla tillgodo med besök av barnavårdsnämnden på sin höjd.
Här blev det nåt annat.
Det blev ju också nåt skriande hemskt när man flyttade ut misär från förortens isolerade lägenheter och plötsligt befann sej eländet i en äppelträdgård.
Gustav Jonson hade alltid satt en ära i att ta sej an så kallade hopplösa fall, där ingenting annat fungerade och den traditionen hade fortsatt.
Amfetamin hade redan funnits i 20 år och det satte sina spår i den första amfetamingenerationens barn som tillbringat hela sin barndom i baksätet på en söndermeckad Volvo i sällskap med snodda stereoapparater och hysteriskt skrattande tillfälliga bekanta till pappa.
Klart dom var jobbiga, ungarna, gjorde inbrott på expeditionen och snodde skorpor.
Klart dom var naiva, psykologerna. Dom bodde ju i Bromma.

Vår lilla familj fick personalbostad där på Skå. Ettusenfyrahundra kronor för en liten villa, inklusive el.
Bara en sån sak.
Vi ville bo i hus och inte i lägenhet, men inte hade vi några pengar att köpa kåk för, och att låna pengar som var så poppis (och är det nu igen) ni vet innan den där kraschen när dom höjde räntan med 500 procent och massa socialt klättrande människor halkade ner till kronofogden, det ville vi inte.
(Och det tror jag är lika jävla dumt nu, sätt er inte i skuld till kapitalet ungdomar!!!!)

Plötsligt hade vi chansen att bo billigt i en jättefin park med äppelträd. Så det är klart vi flyttade in!
Men vi var ganska ensamma som personalfamilj där i parken. Det var bara vi och 2 personalfamiljer till.
Kruxet var att med detta boende kom ett medlevarskap, vilket kunde betyda att man fick syn på en snut med dragen pistol i rabatten en morgon när man satt och åt frukost med ungarna.
Grannen bredvid hette Valdemar och han hade fru och 4 barn och söp kraftigt. Ibland åt han rohypnol och då ville han mörda en annan granne.
Sånt var ju inte roligt.
Faktiskt ganska otäckt, Valdemar stod och skrek på gräset utanför med en förskärare i handen och jag sa åt barnen att gå in på sitt rum och stanna där.
Men Valle slängde kniven på gräset när jag bad honom. Han var också otroligt snäll Valdemar, lite blyg.
Satt i sin parkerade bil och grät och lyssnade på finsk tango.
Sen blev han full och ville köra iväg men Karin tog av honom nycklarna och han gick in och la sej.
Och skämdes dagen därpå.
Psykologerna bodde i villor uppe i skogen eller inne i stan och kom åkande ut varje morgon. Så det kanske var lättare för dom att vara liberala och tillåtande, det har dom sen fått massa kritik för och det är väl sant att det var lite väl slappt ibland, men Gustav hade haft en ide om att ”idiotälska barnen”, att aldrig ge upp dom.
Och det tycker jag är en fantastisk tanke.
Kanske inte funkar med vuxna med kniv direkt, men min erfarenhet är att det är otroligt vad en kärleksfull och orädd attityd kan göra, även i dom mest hotfulla situationer.
Jag vill inte påstå att jag jämt och ständigt är orädd och kärleksfull, men det är min erfarenhet lik förbannat.
Barn for illa ibland på Skå. Det kom ju totalt sönderslagna familjer ut dit, och kanske gick det prestige i att aldrig säja nej till nån.
Det gick alldeles för långt ibland innan personalen sa stopp det här går inte längre, aktiva pundare är dåliga föräldrar.
Prestige kanske, man ville visa upp Barnbyn Skå som ett humant svenskt vårdexpriment.

Det fanns en stor, inflytelserik och välmenande medelklass i Sverige efter andra världskriget.
Det fanns en insikt:Om vi här i våra fina äppelträdgårdar inte månar om våra svaga bröder och systrar så kanske dom till slut blir så psykotiska och arga att dom kommer och eldar upp idyllen, så alltså får vi skärpa oss och ställa upp på det här daltet så kanske alla blir snälla.
Och jag gillade dom för det, jag klippte fru Vinterheds gräsmatta (fast hon bad mej i rätt snorkig ton), så länge hon trodde på kontraktet som upprättats i Sverige, emellan dom som har och dom som inte har.

Nu är allt det där förbi.

Kontraktet är uppsagt. Stockholms Stad har lagt ner Barnbyn och jag smyger runt här i skogen mellan Byn och sjön, jag har satt ut en mörtbur nere vid bryggan.
Ja, verksamheten är nerlagd och hela rasket är sålt till en lirare som i tidningen sagt att han vill bygga ett livstilsboende här.
Livstilsboende.
Jag anar att det inte är en livsstil för folk med söndermeckade Volvobilar det handlar om.

Om man står nere vid bryggan och tittar ut över Mälarens blygrå vågor kan man höra avlägsna barnröster och skratt. Uppe i backen ovanför ligger Gustavs gamla villa. Där har det varit dagis sen han slutade på Byn.
Och det är igång fortfarande. Så jag går dit och fikar med Ritwa.
Ritwa var dagisfröken åt mina barn. På den tiden var dagiset bl.a. till för personalen på Byn, men det var integrerat i fin Gustav anda med barn som hade särskilda behov och ett och annat barnbybarn gick där också.
Jag minns soliga dar när man gick ner på lunchen till bryggan och där badade ungar och fröknarna var solbrända och fina och hade små barn i knät, dom drack kaffe och skrattade och var så där skönt bullmammiga och mina barn älskade dom.
Och jag med!!
Det var världens bästa dagis, Ritwa hade redan jobbat där i 20 år och hon jobbar fortfarande kvar, så jag går väl dit och fikar.
Fast det är vinter och mina barn är stora.
Men Ritwa är så förbannad så det gnistrar om hennes blå ögon…Ekerö kommun har fått en ny produktionschef som skrämt upp dom med snack om att det kanske är dags att flytta verksamheten nu när hela byn är såld., och visst visst har ni er kompetens och rekordlåg personalomsättning men det är inte bra att sitta här isolerade i den här lilla enheten… Ritwa baxnar och säjer att du måste förstå att här har vi jobbat sen 60-talet med ungar med särskilda behov och flyttar du oss kommer halva personalen att sluta och då kommer en massa kompetens försvinna men van som hon är att slakta offentlig verksamhet säjer chefen att det är dags att sluta vara så förändringsovillig.
Och som ett sista råd till Ritwa: Ta inte kontakt med media!!!
Så Ritwa är förbannad. Och jag känner att jag vill göra nåt för henne och dom andra där på dagiset som gav mina barn så mycket fina dagar där vid stranden.
Det är bland annat därför jag sitter här och skriver.
Inte för att jag tror det hjälper, man kan ju skriva vad som helst nu förtiden och det är ju bra, men det ändrar ingenting. Plånboken talar igen, som den gjorde förr, innan den svenska lilla välfärdsparentesen. Och kallar dom som kämpar emot för förändringsovilliga.
Utanför på dom isiga klipporna står plötsligt en räv och tittar i på dagiset. Alla barn springer fram till fönstret när Ritwa ropar kom och titta!!!
Då springer räven till skogs.
Vi snackar om barn som blivit stora; Ulf som jag såg häromdagen, som högvakt vid slottet. Barnbybarnen som lekte med personalbarnen.Anki och Johnny som jag hade musik med, fast jag bara var städare så fick jag ha musikstunder med ungarna.
Bara en sån sak.Vi sjöng Siste Mohikanen så det dånade på skolavslutningarna i Barnbyns Skola, en av mitt livs häftigaste upplevelser.
Och hur min yngsta dotter vann ett snowracinglopp, hon var 3 år, och blev erbjuden en cigarett i vinst av en 11-årig pojke.
Sånt man skrattar åt nu.
Han dök upp när jag spelade i Söderhamn för nåt år sen, med flickvän, och såg ut som en stadgad karl.
För många barn var barnbyn en bra tid, jag får demotejper från Karlstad med Anders rockband, då blir jag som gammal städande musiklärare stolt!!!

Ja, ja nog nu, Barnbyn är nedlagd och räven raskar över den gamla hockeyrinken som Kjell-Ove, byns chaufför, brukade spola när det var minusgrader. Byn förfaller långsamt i snön, i väntan på livstilsboendet.
Det märkliga var att det var en vänstermajoritet i Stockholms Stadshus som lade ner Barnbyn och hon Axen Olin, moderaten, som försvarade den.
– Den här snabba snålheten, som handlar om att lösa en budget till årsskiftet, kommer att bli extremt dyr för samhället på tio års sikt, sa hon i DN.
Look whos talking!!! Fantastiskt!!! `
Men det hjälpte inte, hon var i opposition då och nu…är det hon som sitter på leken, byn ligger nerlagd, i väntan på Livstilsboendet.
Den nerlagda byn såldes i en jävligt märklig affär där staden körde över den gamla personal som bodde kvar i några av husen och ville bilda bostadsrättsförening för att kunna bo kvar.

Jag går hemåt,genom den susande skogen, tänker att man borde ringa nån av dom ansvariga för nedläggningen och fråga hur dom tänkte, det är ju i alla fall sossar och vänsterpartister, man borde väl kunna snacka vett med dom -Eller?
Hur fan tänkte ni?

Iden att göra varenda liten enhet inom offentliga sektorn till en resultatenhet ha varit jävligt effektiv så till vida att man slagit sönder generositeten emellan olika institutioner, speciellt när det är dags att slakta verksamhet.
Alla hukar och hoppas att det inte blir dom som ryker nästa gång det ska sparas.

Det är öde här i skogen på Svartsjölandet. Bara spår av hästhovar som rivit upp marken mellan granrötterna, frusen lera och avlägset brus från den ständigt ökande biltrafiken.
Det ryktas om att det ska byggas en lyxmarina vid dagis gamla badbrygga, där jag nu så här i vintertid har min mörtbur stående.
Golfklubb är ett annat rykte.
Var har dom tagit vägen, alla papporna med trasiga tänder? Alla barn som inte knutit skorna och hade en skitig tröja som dom satt på ut och in ?
Tänker på Jerry som dog i en trafikolycka vid kyrkan en sommardag för 15 år sen. Han var gästpappa och vi blev kompisar, vi var lika på något vis. Han var som jag men skruvat 10 varv till på gott och ont.
Hade barn som han försökte va sjysst mot, men det gick inget bra, eller jo, ibland. Men allt var en jävla röra.
Han ritade jävligt begåvat och kunde nog ha blivit konstnär, men han skulle bli plåtslagare bestämdes det och han sa en gång till mej; Jag skulle gärna sköta mej men det är ju så jävla… dött! Och det kan man ju hålla med om ibland.
Han berättade om när han tog sin första spruta amfetamin att han då tänkte Att det här… så här vill jag alltid må.
Han kanske var ett klassiskt fall av självmedicinering, kanske var hans grundmående så taskigt att om han nuförtiden gått till doktorn och fått den ack så populära stämpeln ADHD så kanske han kunnat få den där lågdos-behandlingen med amfetamin och mått bra, vad vet jag.
Hursomhelst så dök han och Jenny och deras barn upp på barnbyn mitt i sommaren fast byn var sommarstängd och dom skulle hålla sej hemma i sin förort, men jag tror dom hade blivit vräkta eller nåt dylikt, hursomhelst var dom i totalt kaos och så åker han ner på en moped för att handla och blir påkörd av nån bil som kör i 180 och dör, medans hans två barn lekte på vår veranda.
Kommer han kanske att spöka på Livstilsboendet? Eller är han och hans gelikar för evigt förvisade från denna gröna idyll?

Och hon som kallar Ritwa och dom andra som kämpade mot nedläggningen för förändringsovilliga, bakåtstävare, vad är i hennes ögon framåtsträvande?
Vad är det för framtid hon pratar om?
I mina ögon är den misstänkt lik det tidiga 1900-talets klassamhälle.
Och det är inte så säkert att framtidens utslagna och bostadsrättslösa kommer att ha samma humana och kompromissvilliga socialdemokrati att samlas kring.
Vreden och frustrationen kan ta helt nya vägar hit ut till idyllen.