Om Farsta

En grej jag skrev om FARSTA

Jag är uppvuxen i Farsta under den tid denna förort klassades som ett problemområde,ungefär som media skriver om Rosengård idag.
Och,precis som Rosengårdsungarna antagligen inte känner igen sej i skildringarna gjorde vi det inte heller,men lite stolta var vi ändå, det är en fin känsla att komma från en förort som alla hederliga kvällspressläsare är rädda för!!
Nu som då.
Jag har aldrig känt mej så omgiven av vänner, så många och så fina, som i 70-talets Farsta.
Det var alla dom som stod vid tricken i Farsta,dom faktiskt hundratals ungar som hängde där efter att man stängt ner Farsta Ungdomsgård.Det var dom jag drogs till, för det var där det levde, medans rsten av Farsta i dom ljusa i vårkvällarna gömde sej i tusentals små blåvita sken från tv-apparater,Hyland sände sina sista avsnitt och vi drog ner till Magelungen och hade fest.
Man kan också säja att vi alla var invandrare faktiskt,några få hade visserligen rötter inne på södermalm, men dom flesta hade föräldrar som deporterats från Värmland och Norrland och Finland hit, där jobben fanns.
På föräldramötena i Västboda och larsboda satt föräldrar och försökte tiga bort sin dialekt, eller brytning som det kallas nu, och deras barn försvann in i ett nytt språk, den slags stockholmska som inte riktigt var som Nacka skoglund-stockholmskan men inte heller som rinkebystockholmskan,men varje gång jag hör den så vet jag att det där är nån från Fasrsta, eller OK då, södra förorterna!!!
Och som varje ungdomsgeneration var vi inte välkomna i det moderna centrumet,det som skulle vara som en italiensk piazza. Man fasade av tunnelbanehallens fönstersmygar för att vi inte skulle sitta där och hänga, man tyckte vi skulle klippa oss och skaffa ett jobb.
Det gjorde vi inte,inte än på ett tag,vi lärde oss att hänga lutade mot väggarna istället,med händerna korsade över bröstet,med fingrarna instoppade under afghanpälsen.
Folk var i regel jävligt snälla mot varann i dessa gäng,med några få väl kända undantag, och det var det som gjorde att jag lyckades halka mej fram till nån slags vuxenhet till slut.Inte lärare,poliser eller Lennart Hyland utan mina gamla kompsiar från Farsta. Några är döda nu, några,som jag, har klippt sej och skaffat ett jobb. När jag ibland kommer med tricken och går ut över torget för att hälsa på morsan är ingen av dom kvar där.Dom kanske har försvunnit in dom labyrintiska gångarna i inomhuscentrat.
Fan vet.
Men Magelungen och militärbron( där Rolle stod och metade, alla kände Rolle på den tiden, ett Farsta-original som var otroligt besatt av metandets konst) finns kvar. Och duvorna.
Vi var kanske lite som duvor. Såna som alltid dyker upp på torg, fast företagarföreningen aldrig planerat för det, dom har planerat för flöden av kunder, och så kommer det en massa varelser och proppar till.
Det är bra att det finns duvor.