Om Timms Taube.bok

Först när jag blev vuxen slogs jag av strofen i Bagarn i San Remo;” han liknar till det yttre en ung och kraftig tjur.Och när han knådar degen och sjunger högt i dur,då ryser det i damer med sinne för skulptur”.
Det är nyttigt för mej,en 38-års man i popbranschen ,att läsa en biografi över Evert Taube.Jag känner mej ung.Jag känner att jag har mycket kvar.Evert Taube var lika gammal 1928 och hade majoriteten av sina bästa låtar oskrivna.
Evert Taube var född 1890 och hade tidigare för mej en doft av nattstånden punsch,den där i och för sig charmiga gubben på Grönan som stapplar omkring och ropar “SIRI,var är mitt manus???”.Han var så otroligt hyllad i 70-talets Sverige att man inte riktigt hörde det geniala,den här brusande omoderna sensualismen. I det sena 1900 talets mediala brus med 200 cd-releaser i veckan är det svårt att få ro till att sätta sej ner och lyssna till gamla raspiga inspelningar.
Så får man då hem en fet biografi över Taube,och eftersom jag är lite hungrig på att veta hur det är att va NATIONALSKALD så slukar jag 600 sidor på 2 dar.
Vilket livsöde!Slås man av!Från början på Vinga med ilandflutna sjömäns berättelser till 70-talets avslutning som hyllad nationalskald bland nakna stiliserade hippies i “Äppelkriget” finns en sån rikedom att man blir helt stum av avundsjuka.
Redan till det yttre var Taubes liv helt fantastiskt;sjöman,gaucho på Pampas,konstnär,lebeman och vivör på Rivieran,polare till Albert Engström,ensamseglare.
Men framför allt,och det är väl det som är bokens statement,är förmågan att skarva på,diktarglädjen,det som var det outstanding i Everts liv. Ett glittrande filter över kvinnorna som säjer nej,över refuseringarna,över allt stryk han fick som kolskyfflare,hur han svalt och frös i Stockholm på 10-talet.Han upphöjer händelser ,som om man själv skulle råka ut för dom skulle gnälla och ömka sej själv,till stor poesi och vackra ögonblicksbilder.
Mikael Timm reser i Taubes fotspår och upptäcker att strandpromenaden i Antibes mest är en genofartsled och man förstår att Taube nog kisade en hel del när han diktade om livet..
Taube kisade ochså mycket i Italien på 20-talet,han träffar Mussolini och tycker han ser kraftfull och bra ut.Han valde liksom bort det i livet som var fult och jobbigt.
Han var en survivor som hade bestämt sej för att “visa farsan” och det gjorde han ju.
Men han fick revanschen och kampen för ett gott liv att framstå som en fest,ett äventyr.Och det är väl en konstnärlig hållning lika god som någon annan.
Taube skulle kunnat vara en god meditatör.Han tittade på världen utan att döma,utan att värdera.Om Taubes låtar skulle vara det enda som fanns kvar efter ett atomkrig så skulle 1900-talet framstå som ett idylliskt och otroligt sensuellt århundrade.Och varför inte,varför inte ge världen bilden av ett Arkadien där nakna flickor sjunger Happy days are here again och vänliga krögare som nickar åt Taube och säjer Buona Sera“och denna hälsning är full av musik och välvilja,som följer dig ett långt stycke på vägen.”
Det är ljust och vackert,det är som en svensk midsommarafton,när man efter ett par supar börjar bortse från grannens hustrumisshandel och sin egen bitterhet gentemot nån föredetta som hälsar på och människor blir snygga och spännande.
Nåt som är lite tragikomiskt är Taubes tilltagande längtan till etablissimanget.Varför verkar det vara så att alla folkliga poeter som Taube och Cornelis med åren blir mer och mer störda av att inte upptas på parnassen,fast dom är hyllade av gemene man och borde vara nöjda med det?Är det tilltagande dödsångest?För Taubes del var det väl ochså en fråga om överlevnad från början,det fanns ingen punkscen i Stockholm 1919,det gällde att bli polare med Prins Eugen om man ville få sin konst krängd.
Men i kampen för att komma in i Svenska Akademien skymtar man ett litet barn som busar och gör sej till,men innerst inne är förtvivlat angelägen att bli accepterad av.…..tja,pappa kanske,kvinnorna verkar aldrig ha varit nåt problem,däremot män,mäktiga män ville han gärna bli erkänd och hyllad av.
En tjock tegelsten om Evert Taube.Ett standardverk om en död man.Kan det va nåt?
Taube är ju finkultur nu,upphöjd över det nuvarande,sjaskiga.
Skulle Evert vara nöjd?Säkert.Han skulle ha älskat den här boken.En författare som noggrant och ödmjukt närmar sej hans liv och verk,men ändå tvingas konstatera att dom mest privata (och sårbara) delarna av Evert Taube blir ointagna.Det är som Evert Taube även efter sin död lyckas regissera bilden av sej själv.
Mikael Timm ser igenom Taubes gauchos och sjömän,förstår att det kanske inte var så jävla roligt alla gånger,men lämnar liksom av respekt den verkliga Evert i fred.Det gör inget,det är ändå ett party att va med.
Jag skrev att det var nyttigt för mej att läsa den här boken.Det tror jag det är för alla,även folk som inte har behov av att få perspektiv på popbranschens hopbandning av ungdom och skaparglädje,utan ochså för alla stressade nutidsmänniskor vid busshållplatsen som tänker på att bussen är sen och inte ser gullvivorna vid vägkanten.Eller violerna.Och kattfoten.
O